Grundlagen sätter gränser för vad man kan säga i namn av religionen. Agiterar man för ett politiskt program, ska man uppträda som politiker – på samma villkor som andra politiker.
På Facebook har det de senaste dagarna debatterats om ”stolliga, galna imamers” yttrandefrihet. De ska åtnjuta samma rätt att göra bort sig som alla andra, understryker bland andra Torben Mark Pedersen från Trykkefrihedsselskabets styrelse.
Juristen Jacob Mchangama har – återigen – beskyllt mig för att ha en selektiv inställning till yttrandefrihet.
Om imamer vill agitera för månggifte, kvinnoförtryck, judehat, diktatur och sharia ska de ha rätt till det, menar Torben Mark Pedersen och Jacob Mchangama.
Jag instämmer helt. Men de ska inte ha rätt att göra det i namn av religionsfriheten som den definieras i grundlagens § 67. Om de gör det i en moské under sken av religionsutövande, ska den stängas, för i samband med gudstjänst ska inget ”läras ut” eller ”försiggå” som strider mot ”sedligheten” eller ”den allmänna ordningen”.
Så står det i grundlagen.
Och om inte sharian – islams oföränderliga lag, som påstås vara dikterad av Allah – strider mot ”den allmänna ordningen”, vet jag inte vad grundlagens mödrar och fäder kan ha åsyftat. Den ordning som grundlagen talar om, måste vara vår demokratiska ordning. Om det hade gällt en odemokratisk ordning, hade grundlagen sett helt annorlunda ut.
Och sedligheten? Som jag förstår det har detta inget med sex att göra, utan snarare med uppfattningen att vi i Danmark har ett slags nationell kultur – vissa normer som håller ihop landet. Till exempel den grundläggande uppfattningen att kvinnor och män är jämställda och ska ha samma möjligheter. Att barn ska behandlas på rätt sätt, att man inte får ha sex med minderåriga, att unga inte ska tvingas gifta sig mot sin vilja, att man inte får ha flera fruar, att man inte får slå sin fru. Och att man inte försöker driva sin vilja igenom med hot och våld. Att medborgarna har rätt att dela upp sig efter åsikter och inte efter diktat från heliga män eller klanledare.
Om vi tar grundlagen på allvar ska var och en ha rätt att förkasta såväl ”sedligheten” som ”den allmänna ordningen”. Alla har yttrandefrihet till att agitera för osedlighet och oordning.
Men då ska de göra det på samma betingelser som till exempel gäller för nazister och förespråkare för Nordkorea eller vad som helst.
De får göra det i egenskap av politiska agitatorer.
De ska inte kunna undgå kritik med hänvisning till att de bara utövar sin religion och de ska inte kunna släpa demokrater inför rätta för ”rasism”.
Om Torben Mark Pedersen och Jacob Mchangama har en annan uppfattning, får de kräva en ändring av grundlagen.
